och du sa att livet var något enkelt. Men jag kunde inte hålla med dig. På en betonglagd äng stod vi. Du bad mig ta kärlek lätt som en vind. Men jag var så ung och dumdristig. Och tårarna rann ner för min kind. För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar. Och vem vet hur länge vi har varandra. I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet. Mötte jag min kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar