att vara en ihoppressad hjärterdam

med mumintroll som entourage.
Jag ville sjunga någonting för dig, men jag blev självkalrt för full för att sjunga. När du istället lät fröken svår dricka te, tända ljus och predika, kändes det som att du framförde en förolämpning mot förnuftet. Varje dag försöker jag hitta inspiration. Inspiration som jag försöker finna något ord på som på något sätt kan beskriva den känsla jag inte kan sätta ord på. Jag granskar allting, uppifrån och ner. Men ändå ger verkligheten mig illusioner. Det känns som att alla testar min styrka, min moral, mina gränser och hur mycket jag klarar. Mitt huvud värker men ändå höjer jag musiken. När jag en dag behöver komma ihåg de där tankarna som dunkande i mina tinningar när jag skymtade din hud under lakanet, jo ibland undrar jag om man kanske har bedömt avståndet fel. Att allt bara vart tillfälligt, det spelar nog ingen roll. Eller jo det gör det, det spelar den största rollen. Allt jag har förstorat har gjort så att jag vill tänka framåt, för jag är livrädd att stanna här. Jag vet att det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sitt liv, men jag gör mitt bästa. Och har alltid gjort.